Varför är det viktigt med skrivregler? Av flera skäl, förstås. En fördel är ju att du kan göra dig enklare förstådd om du behärskar skriftspråket. Felaktigheter i språket gör att textens innehåll och budskap hindras från att nå fram och att läsningen störs. När läsaren måste göra jobbet som författaren skulle ha gjort, blir läsningen långsammare och mindre effektiv. Ord är makt, och den som behärskar språket, kan också påverka läsarens tankar och åsikter.

Behärskar du nedanstående skrivregler, är du på god väg att ha orden i din makt.

l. Styckeindelning

Räknar du efter ser du att det här avsnittet, som har fått rubriken styckeindelning, är uppdelat i flera olika stycken. Varje stycke markeras med ett mellanrum eller en blankrad, som det också kallas. Detta är till exempel den näst sista meningen i det första stycket. Nu är det snart dags för stycke två.

Skribenten byter stycke när hen tycker att det är lämpligt med något nytt, till exempel när en ny person dyker upp eller en ny händelse annonseras. Det finns ingen regel för hur långt eller kort ett stycke ska vara. Det måste du lära dig att känna av. Ett genomsnittsstycke kan vara mellan fem och tio meningar, men det är inte antalet meningar som ska styra styckeindelningen, utan innehållet. Styckets genomsnittslängd kan också variera beroende på vilken typ av text du skriver.

Att börja ett nytt stycke efter bara en mening är för ofta – i så fall blir det ju ingen skillnad på stycke och mening. Men att låta styckena bli för långa är inte heller bra. Då blir texten svårläst och ogenomtränglig. Om den här texten hade varit skriven i ett svep, utan avbrott och med bara ett stycke, skulle du kanske inte orka läsa så här långt. En bra styckeindelning hjälper dig igenom texten, och ser till att den blir strukturerad och lättläst.

Det finns två sätt att dela in en text i stycken. I den här texten används blankrad, alltså överhopp av rad, men i skönlitterär text är det vanligt med indrag (ofta blandas blankrad med indrag, men då har de olika syfte; blankrad skapar större paus, helt enkelt). Indrag ser ut ungefär så här:

Du börjar första raden i det nya stycket någon centimeter längre in.

2. Satsradning

Satsradning är – precis som ordet antyder – när du radar huvudsatser (meningar som kan stå för sig själva), efter varandra i en och samma mening. Om du till exempel säger att: Den ena bilen är ny, den andra bilen är gammal, har du råkat rada två huvudsatser på varandra. Det finns många sätt att komma runt problemet. Du kan binda ihop dem med bindeorden och eller men: Den ena tröjan är ny och den andra är gammal. Du kan också dela upp satserna i två meningar, så här: Den ena tröjan är ny. Den andra är gammal.

Ibland används satsradning som ett stilgrepp, till exempel i gestaltande text (romaner, noveller) för att skapa en viss rytm och kanske en snabbare takt i texten. I själva verket kan du hitta satsradning i många olika texter. Ändå betraktas det som ett fel. Duktiga författare leker med språket på olika sätt, men du kan vara övertygad om att de vet vad de gör. Du måste kunna konventionerna innan du leker med dem.

3. Meningsbyggnad

En mening kan byggas på många olika sätt, vilket innebär att det också är lätt att göra fel. Ett meningsbyggnadsfel är egentligen ett samlingsnamn för många olika slags fel. Det kan till exempel handla om att du har utelämnat ett subjekt, som i frasen Sprang ner till kafeterian, där det saknas ett jag. Det kan också handla om att en bisats får stå ensam (när jag kommer hem) eller att enstaka ord hamnat på fel plats i satsen (jag snart kommer hem).

När du skriver måste du hitta en bra balans mellan korta och långa meningar. Ofta kan det vara bra att binda ihop två korta meningar till en lång, men om meningarna blir för långa riskerar du å andra sidan att språket blir invecklat och krångligt. Att hitta en rytm i skriftspråket och blanda korta och långa meningar på ett bra sätt kräver en viss språkkänsla. Det bästa sättet att skaffa sig språkkänsla är att läsa mycket, och vara observant på hur andra använder språket. Att själv skriva mycket är också bra. Övning ger färdighet, och ju fler texter du skriver, desto bättre blir de och desto mer lär du känna ditt eget skrivande.

4. Undvik stilbrott

Använder du ord som du inte riktigt behärskar? Om du vill lära dig nya ord är det bra om du provar dig fram, men bli inte förvånad om din lärare anmärker på stilbrott. Det behöver inte betyda att du har missförstått ordets betydelse, men kanske använder du det i ett sammanhang där det inte passar in. Ett exempel på stilbrott är att använda slanguttryck eller svordomar i en vetenskaplig text som ska ha ett formellt språk.

5. Särskrivningar

Grundregeln är enkel: sammansatta ord skrivs alltid ihop i svenskan. Om ett ord låter som ett ord när du uttalar det ska det också skrivas ut som ett ord i skrift.

Det finns många teorier om varför särskrivningar blivit så vanliga i svenskan. Den troligaste förklaringen är att engelskan har påverkat. I engelskan är det nämligen betydligt vanligare att skriva isär ord. Det heter ju till exempel history teacher på engelska, men historielärare på svenska.

Ibland skapar särskrivningar nya betydelser som skribenten knappast har tänkt sig. Fundera på vad dessa uttryck betyder - och vad de är tänkta att betyda:

· Rök fritt

· Sjuk gymnast

· Visa fram fötterna

· Mörk hårig tjej

· Sjö nära tomt

· Barn under kläder

· Skum tomte

· Kyckling lever

Så kom ihåg: En sak = ett ord.

6. Förkortningar

Var försiktig med förkortningar. Oftast är det faktiskt lättare att läsa en text om du skriver ut hela ordet. Om du bläddrar i en roman är det osannolikt att du hittar exempel som t.ex., bl.a. och d.v.s. Om du är osäker på om förkortningen är tillräckligt vanlig eller om dina läsare kan få svårt att förstå vad den betyder är det förstås alltid bättre att skriva ut den.

Vissa förkortningar har blivit så etablerade att de nästan uppfattas som ord. Så är det till exempel med många företag och organisationer. Du använder SAAB, IKEA och UNICEF utan att tänka på att de egentligen betyder Svenska aeroplanaktiebolaget, Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd och United Nations International Children Emergency Fund. Ord som DVD (digital video disc), laser (Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation) och mack (Mathiasson Andersson Collin Key') är andra exempel på förkortningar som blivit ord.

En regel är att om den sista bokstaven i ordet är utelämnad ska punkt markera att det är en förkortning. Om ordet har dragits ihop och sista bokstaven finns med i förkortningen ska punkt däremot inte sättas ut. Exempelvis förkortas nummer utan punkt (nr) men klockan med punkt (kl.). Se fler exempel nedan.

VANLIGA FÖRKORTNINGAR

· bl.a. = bland annat

· ca = cirka

· dvs. eller d.v.s. = det vill säga

· etc. = et cetera (betyder ”med mera”, ”och så vidare”)

· f.d. = före detta

· f.n. = för närvarande

· fr.o.m. = från och med

· kl.= klockan

· m.fl. = med flera

· m.m. = med mera

· nr = nummer

· osv. eller o.s.v. = och så vidare

· p.g.a. eller pga. = på grund av

· s.k. = så kallad

· t.ex. = till exempel

· t.o.m. = till och med

7. Skilj texten med skiljetecken

Skiljetecken är ett slags symboler som används för att göra skriftspråket tydligare och mer lättläst. De vanligaste skiljetecknen är punkt (.), kommatecken (,), utropstecken (!), frågetecken (?) och kolon (:). I talspråket används inga skiljetecken. När du pratar använder du pauser, betoning och varierat tempo istället.

PUNKT används för att markera att en mening är slut. Det finns en massa punkter i den här texten (precis som i alla andra texter). Här är ännu ett exempel: meningen tar inte slut förrän du avslutar med en punkt (alltså inte efter kolon eller parentes). Glöm inte att använda stor bokstav efter punkten, för att markera ny mening.

Punkter används också som förkortningstecken (se kapitlet om förkortningar ovan).

KOMMATECKEN används för att skilja på delar av en mening. Det finns inga exakta regler, utan här får du lita till din egen språkkänsla. Författaren till den här meningen tyckte till exempel att det var dags för ett kommatecken just här, men det är inte alla som skulle hålla med. Kommatecken ska dessutom användas i inskjutna satser:

· Svenska, som ju måste vara det roligaste ämnet i skolan, är ett gymnasiegemensamt ämne.

Kommatecken används också som ersättningsord för "och" i uppräkningar, som i det här exemplet:

· Matematik, engelska och historia är också gymnasiegememsamma ämnen.

UTROPSTECKEN används - förstås - i slutet av ett utrop. Här är några exempel:

· Hej!

· Obs!

· Aj!

Utropstecken kan också användas vid uppmaning:

· Läs detta noga!

· Sänk farten!

FRÅGETECKEN markerar att meningen är en direkt fråga, som i dessa exempel:

· Kommer du ikväll?

· Har du koll på när du ska använda frågetecken?

KOLON (:) ska användas före uppräkningar, exempel och citat. Som i dessa exempel (och lägg märke till kolonet som följer strax efter denna parentes):

· Nu kan du fem skiljetecken: punkt, komma, utropstecken, frågetecken och kolon.

· Hon sa: "Jag vill hem!"

SEMIKOLON (;) är ett användbart skiljetecken, men bara om du behärskar det, så använd det med eftertanke. Semikolon är ungefär som en blandning mellan punkt och kommatecken, men det måste alltid följas av en fullständig huvudsats, alltså en vanlig mening; det här är ett exempel på hur du kan använda semikolon.

8. De/dem

Det kan vara svårt att veta när du ska skriva de och när du ska skriva dem. Ett grundläggande tips är inte att skriva dom utan att istället prova att ändra till plural och jämföra med vi och oss. De är grundformen (subjekt, den som gör något) och dem är objekt (den som blir ”utsatt”). Således kan du prova att byta ut de/dem mot vi/oss. Vi byts mot de. Oss byts mot dem.

De är absolut vanligast, så använd de om du är osäker; det är helt enkelt troligast att det blir rätt.

9. Var/vart

När ska du skriva var och när skriver du vart? Jo, när du är någonstans skriver du var du är. När du däremot ska någonstans skriver du vart du ska. Var anger alltså position medan vart anger riktning. Minnestips är bokstaven t som anger att du är på väg någonstans: ditåt, hitåt etc., vilket den alltså också gör i riktningsordet vart.

10. Skriva bättre texter

Det är svårt att skriva bra texter. Inte ens den skickligaste skribent lyckas skriva felfritt och perfekt i sin första textversion. Därför tjänar alla på att jobba med sin text en stund innan den är klar. Du kan kanske tänka dig hur många som har läst igenom en lärobokstext innan den gått i tryck. Författare, redaktörer, referenslärare ... och varje genomläsning resulterar i att texten ändras. Det filas på formuleringar, skapas nya, bättre uttryck eller stryks sådant som kan sägas kortare eller mer kärnfullt.

Ett sätt att bli bättre på att skriva är att läsa mycket. När du läser ser du exempel på hur andra har gjort. Om du ska skriva en insändare kan du läsa andra insändare, och ska du skriva en novell kan du läsa andra noveller. Det betyder inte att du ska kopiera andras sätt att skriva, men du blir tryggare med vilka konventioner som gäller för olika texttyper.

Ett annat sätt är att låta andra läsa igenom vad du har skrivit. Det är nämligen lätt att bli blind för sina egna texter. Med hjälp av andras ögon är det lättare att se om något i texten måste bli tydligare eller om du kan stryka sådant som sägs med för många ord.

Ett tredje sätt är att lägga ifrån sig texten och läsa om den efter en stund, kanske nästa dag. Då upptäcker du nästan alltid saker som måste ändras eller förklaras. Om du vill, kan du ta hjälp av checklistan nedan nästa gång du läser igenom din egen text.

Checklista

För att din text ska bli så bra som möjligt är det viktigt att du funderar igenom vad du vill ha sagt och vem som ska läsa det du skriver. Här är några frågor som hjälper dig att bearbeta texten:

· Helhet

o Varför skriver du texten? 

o Vem kommer att läsa den?

· Innehåll

o Får du fram dina viktigaste poänger på ett bra sätt?

o Är det tydligt vad som är åsikter och vad som är fakta?

o Har du refererat till andra källor?

· Disposition

o Hur disponerar du din text?

o Hur ska texten inledas och avslutas?

o Behöver du använda underrubriker? 

o Är det självklart när du ska börja med ett nytt stycke?

· Språk

o Är du säker på meningsbyggnad, ordval och stil?

o Är ditt språk rakt, klart och enkelt?

Gestaltande text

Att skriva gestaltande innebär att med orden ”måla” händelser som om de sker i verkligheten. Som att låta läsaren se en film, eller skapa en film i sitt huvud. I en film (oftast), eller för den delen när du ser en annan människa, ser du vad som händer på ytan, och får själv tolka vad som händer därunder. Du vet inget om känslor och tankar, utöver det som personens miner och rörelser avslöjar. Därför behöver skribenten gestalta tankarna och känslorna, istället för att berätta dem rakt ut. När du gestaltar skriver du inte:

Bilen var trasig.

Istället ska du beskriva detta och skriver kanske:

Motorn rosslade och hostade när jag vred om nyckeln. Det luktade bränt och bensin. Hur många gånger jag än försökte lyckades jag inte få igång bilen.

Då har du skapat en bild, med ljud, doft och en målande gestaltning av det som händer. Detta för att göra texten levande och på så sätt låta läsaren själv skapa filmen i sitt huvud. Gestaltande text är mindre formell än exemplen nedan, och därför inte lika strikt gällande skrivregler. Berättelser, romaner, noveller är gestaltande texter. De kan också kallas berättande texter.

Andra texttyper:

· Argumenterande text vill övertyga om en åsikt. Insändare och debattartikel är exempel på argumenterande texter.

· Utredande text vill utreda till exempel ett problem, en situation eller ett aktuellt ämne och komma fram till en slutsats. Essä och pm är två exempel på utredande texter.

· Beskrivande text vill beskriva, instruera eller förklara något.

11. Referera till andra eller tycka själv

När du skriver en text måste du skilja på egna och andras åsikter. Det är inget fel att hänvisa till vad andra har sagt eller skrivit, men du måste vara tydlig med vem som tycker så och varifrån du hämtat informationen. Att hänvisa till någon annan kallas för att referera eller göra en källhänvisning. Du får förstås inte förvränga någon annans åsikter eller klippa in lösryckta meningar utan att läsaren förstår sammanhanget.

Min pappa har alltid sagt ..., Jag håller med min vän Anna som alltid brukar säga att ... och Enligt läraren har vi inte läxa på de här sidorna…

Exemplen ovan är olika slags källhänvisningar, men de är inte exakta och svåra att kontrollera.

I mer formella texter måste du därför vara mycket tydligare. Normalt hänvisar du till böcker, tidskrifter, webbsidor, intervjuer, föreläsningar eller samtal. Den som läser din text ska helst ha en möjlighet att hitta originalkällan och kontrollera dina uppgifter. Därför måste du ange var du har läst eller hört det du refererar till, till exempel genom att nämna bokens titel eller webbsidans adress.

• Källhänvisning är precis som det låter – en hänvisning till en skriven källa.

• Disponera betyder ordna eller dela upp och används både av den som ska skriva en text och av den som ska hålla ett tal.

Om du ska hänvisa till något som står i en bok kan du skriva: som Harry Martinson skriver i sin bok Aniara (1956): ”O, kunde vi nå åter till vår bas, nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är: en liten blåsa i Guds andes glas.”

Du kan också markera med en fotnot.[1]

Det är lika viktigt att du skiljer på dina egna åsikter och etablerade fakta. I vissa texter – till exempel en recension, en debattartikel eller en insändare – dominerar dina egna åsikter. I andra – till exempel ett referat eller en nyhetsartikel – måste du hålla dig till fakta.

Det viktiga är att du är tydlig och inte lämnar läsaren i sticket. Det gäller förresten genomgående när du ska skriva en text; läsaren ska inte behöva göra jobbet som du som författare har tagit på dig. Gör det därför enkelt för dig; lär dig och håll dig till skrivreglerna. Då kan läsaren fokusera på ditt budskap och innehållet i din text istället för att behöva lägga energi på att tolka, tyda och anmärka på ditt språk. Då blir det svårt för dig att få ut ditt budskap.

Givetvis kan du leka med språket, men då måste du först behärska det. Du måste ju kunna gå innan du kan springa, hoppa, klättra och leka, eller hur?!

[1] Det här är ett exempel på en fotnot. Här kan du hänvisa till en bok (med författarnamn, titel i kursiv stil och årtal), till exempel Martinson, Aniara, 1956. Fullständig källa anges i källförteckningen, alltså inte här i fotnoten.

Källa: Harstad, Fredrik, Tanggaard Skoglund, Iben. Insikter i svenska 1. Gleerups, 2011.

Svenska för gymnasiet

Sidor

Skrivregler och -tips